Gunilla Vigert

Skjortkragen skaver mot halsen och ärmhållarna spänner mot överarmarna. Om inte Anna-Lisa envisats hade det inte blivit något 50-årskalas. Lelle är inte den som vill vara i centrum. Det har aldrig funnits plats för honom i strålkastarljuset för där stod Egon, hans fyra år äldre och femton centimeter längre bror.

Egon slår skeden mot vinglaset. Teatraliskt långsamt skjuter han ut stolen och reser sig. Står stilla och betraktar gästerna som småpratar medan de äter av den hembakade tårtan. Lelle iakttar sin bror. De röda byxorna och den skrynkliga linnekavajen sticker ut i havet av grå gåbortkostymer och blommiga finklänningar. Hans charmerande leende smittar som alltid av sig. Ett efter ett vänds vännernas ansikten mot Egon. Han stryker handen över det bakåtkammade håret. Det verkar inte bekomma honom att han placerats i andra änden av lokalen. Han står där och lyser av självförtroende i väntan på att sorlet ska tona ut. Omsorgsfullt viker han ihop tygservetten och lägger den framför sig på bordet. När allas blickar är riktade mot honom viskar han något i sin unga bordsdams öra. Hon rodnar och fnissar till.

Nu trivs han. Lelle har fasat för det här ögonblicket. Han tittar på alla som samlats för att fira hans dag. Ser bara deras nackar. Ansiktena har de vänt mot Egon. Varför bjöd han ens in honom?

Med ett graciöst jämfotahopp av Stenmarkskaliber hoppar Egon upp på scenen. Han vänder sig om, slår ut med armarna mot gästerna som om han var en rockstjärna som äntrade scenen. Några busvisslar. Han bugar. Ursäktar sig sedan och vänder sig mot bandet. Med fäktande armar ser han ut att dela ut instruktioner till musikerna som om en stund ska spela upp till dans.

Måste han stå ut med det här? Lelle reser sig hastigt för att ta sig därifrån. Bakom honom slår stolen i golvet med ett brak. Det får några av gästerna att vända sig åt hans håll. Han lyfter upp stolen och ler mot dem.

Sekunden efter har Egon fått tillbaka allas uppmärksamhet. ”Etta, tvåa … etta, tvåa. Hör ni mig alla vackra människor?”

Lelle tänker inte stanna och lyssna på Egons monolog. Inte en gång till. Anna-Lisa tar tag i hans arm och drar ner honom på stolen. Hennes viskning har en fostrande ton. ”Vart ska du?”

”Jag går ut och pissar.”

Anna-Lisa håller kvar greppet om hans arm. ”Du kan inte gå nu. Du ser väl att din bror ska hålla tal för dig?”

”Jo tack, men det talet kan jag vara utan.”

Anna-Lisa suckar och stryker kärleksfullt hans kind. ”Jag vet, men om ett par minuter är det över och vi kan dansa till Mats-Tonys hela natten. Dansa kan han i alla fall inte, din bror.”

Lelle ger henne ett skevt leende. Egon kan prata i en evighet och man vet aldrig vad som kommer ut ur den där glappande käften. Sångaren i bandet höjer stativet för att mikrofonen ska hamna framför Egons mun. Han blåser prövande och ler nöjt när det sprakar till. ”Kära gäster och min älskade lille lillebror!” Han gör en gest mot Lelle med ena handen samtidigt som han med den andra visar hur liten Lelle varit. Vickar på huvudet och för långsamt handen uppåt tills han stannar den i midjehöjd. Slänger sedan en blick på Lelle, flinar och höjer handen lite till. I höjd med sin egen axel stannar han rörelsen. Gästerna skrattar.

”Ja, du blev inte så stor lillebror. Är det kanske därför du alltid gömt dig bakom mig?” Egon släpper Lelle med blicken och vänder sig till de andra. ”Lelle har alltid gått i mina fotspår utan att göra så mycket väsen av sig. Han var nöjd med att ta över det jag vuxit ur förstår ni. Mina hockeybilder… Mina golfset…” Han gör en konstpaus för att få gästerna med sig innan han fortsätter. ”Till och med mina flickvänner, eller hur Anna-Lisa?”

Anna-Lisa skruvar på sig. Hennes leende är påklistrat. Några av gästerna ser besvärade ut men de flesta skrattar generat. Egon skickar en slängkyss i Anna-Lisas riktning och fortsätter. ”Det var tider det Anna-Lisa. Du var grann som en dag. Ja, det är du nu också. Jag borde förstått att en blyg rosenknopp kommer att slå ut till en bedårande ros. Titta bara på henne.” Han gör en gest mot värdinnan och gästerna vänder blickarna mot Anna-Lisa. Lelle krymper ihop bredvid henne och ångrar att han inte gick härifrån när han hade chansen.

Egon harklar sig och får tillbaka uppmärksamheten. ”Henne hade du aldrig kunnat ragga upp på egen hand lillebror … Fast det är väl sådant man har en storebror till? … Nej, skämt åsido. Du har en fantastisk fru Lelle och otroligt karismatiska barn, Tor och Embla. Det märks att de har samma gener som mig. Och vem vet? …” Han skrattar bort det han nyss sagt och får en del av gästerna med sig. Med en gest mot ungdomarna fortsätter han. ”Det är en ära att få sitta bland den yngre generationen. Innovativa ungdomar som har koll på trenderna. De hänger med i utvecklingen.” Egon förflyttar tyngden till andra foten och vänder sig direkt till sin bror. ”Lelle jag önskar att du följt i mina fotspår runt världen också, istället för att stanna i byn. Det är många platser jag skulle velat att du fick se. De sju underverken, Twin Towers innan de föll. Jag var faktiskt uppe i ett av dem månaden innan de kollapsade. Manhattan blev sig inte riktigt likt efter det … Men tillbaka till dig lillebror. Någon måste givetvis bruka marken vi ärvde och föda upp svinen så att vi får mat på bordet. Och maten var fantastisk ikväll. Det är som att vara tillbaka på de stora gillena på mors och fars tid.”

Lelle tar av kavajen. Skjortan har blivit blöt under armarna. Han stoppar in näsan i armhålan för att känna om det luktar. Anna-Lisa skrynklar ihop ansiktet. ”Det där passar sig inte.”

”Vadå? Jag måste väl få ta av mig kavajen innan jag rinner bort.”

Hon väser ur mungipan. ”Visst, men inte stoppa snoken i armhålan när det är kalas.” Skratten rullar mellan borden. Egon har säkert berättat en av sina otaliga anekdoter från sitt liv eller har han hittat något mer i Lelles att göra sig lustig över. Lelle har slutat lyssna, men så hör han sitt namn. ”Lelle, kom upp på scenen grabben så att vi får skåla för dig.”

Lelle hör, men låtsas inte om det. Då får Egon alla gästerna att taktfast klappa händerna och unisont upprepa hans namn. ”Le-lle, Le-lle, Le-lle.” Egon har hoppat ner från scenen och rör sig med hoppsasteg mot honnörsbordet under tiden de andra klappar takten och skränar hans namn. ”Lelle hoppade alltid hoppsasteg när han var liten, minns ni det? Det var bara flätorna som saknades.”

Till och med Anna-Lisa drar på munnen. Till sist lyfter starka armar upp honom från stolen och bär honom i riktning mot Egon. ”Nu ska vi hoppa upp här lillebror. Ikväll är det du som ska vara i rampljuset.” Än en gång hoppar Egon vigt upp på scenen medan Lelle står kvar nedanför. Egon sträcker en hand mot honom och gästerna börjar skräna rytmiskt som på en fotbollsmatch. ”Vi vill se Lelle på scenen. Vi vill se Lelle på scenen.”

Strålkastaren får svettpärlor att tränga ut i pannan och han är säker på att han stinker av armsvett vid det här laget. Egon hivar upp en näsduk ur fickan och torkar Lelles panna. ”Scenskräck! Det skulle säkert drabba de flesta av er om ni stod här. Själv är jag van att framträda i mycket större auditorium. Du behöver öva Lelle. Det är aldrig försent. Innan vi sjunger och skålar för dig ska jag avslöja min present. Jag vill ge dig ett minne för livet, något att tänka tillbaka på när du sitter i din traktor och sprider gödsel över grödorna. Jag skulle vilja göra något tillsammans med dig, ta med dig ut i världen. Jag har funderat på vad som skulle fungera, något där vi är på samma våglängd. Så kom jag på den ultimata resan, en golfresa till Vilamoura, i Portugal. Jag är medlem där och vi kan flyga på mina flygpoäng.”

Några av gästerna applåderar, men de som känner Lelle lite bättre utbyter menande blickar. Lelle har inte spelat golf på massor av år och de vet att han inte vill ut och resa med Egon. Lelle rör inte en min. Om han öppnar munnen kommer det ut saker som ingen vill höra. Hans tystnad verkar inte störa Egon som låter sin blick glida över gästerna för att hålla deras intresse vid liv. ”Vet ni vad som är det bästa med golf?”

Det mumlas bland borden. En av Lelles grannar höjer rösten. ”Att du kan träffa en ny fisförnäm kärring.” En annan hakar på. ”Det sägs att det är den sport där man kommenterar sig själv mest.” Lelles kompis Sverre asgarvar. ”Den var bra. Golf måste passa dig perfekt Egon.” Kommentaren lockar fram skratt och Lelle känner att han också drar på munnen.

Egon väljer att ignorera det. ”Jo, det bästa är att man kan spela tillsammans även om den ene har 10 i handikapp och den andre 54. Vi kan tävla på lika villkor lillebror.”

Sverre höjer sitt glas mot Lelle. ”Inte visste jag att du har så lågt handikapp. Skål kompis! Ge den där brorsan vad han förtjänar.”

Egon räcker över en tamburin till Lelle och tecknar åt orkestern att spela. Själv tar han ner mikrofonen från stativet och börjar sjunga en hemsnickrad version av Med en enkel tulipan. ”Med en enkel liten bror som visst aldrig blir stor, Vi har den äran, vi har den äran att gratulera. Ja, det har blivit populärt och är så välment och kärt. Så jag är säker att innan kvällen det kommer mera. En liten brorsa så här placerad uppå en scen det kan säga mer, än en Micke Rickfors etablerad med egen fanklubb och allt det där.”

Lelle slår tamburinen över huvudet på Egon och hoppar ner från scenen. Han måste ut. Anna-Lisa möter honom i dörröppningen men han knuffar undan henne. ”Jag sa ju att vi inte skulle bjuda honom.”

Lelle står och hänger utanför den öppna ytterdörren med armbågarna stödda mot trappräcket och huvudet gömt i händerna. Inifrån hör han sin patetiska bror hålla igång sången. Han står väl där med tamburinen runt halsen och flinar. Inte ens att Lelle lämnat lokalen får Egon att ge upp. Måtte han snart hålla käften!

”Ja, där ser ni att jag har rätt. Lelle vill inte vara i centrum, men vi kan roa oss utan honom. Låt oss utbringa ett skånskt trefaldigt leve för 50-åringen. Hipp hipp…”