Gunilla Vigert

Allt är noga förberett. Om mindre än fem minuter kommer det vara över. Då ska hon aldrig mer behöva känna skräcken krypa längs ryggraden, aldrig mer behöva torka av sina svettiga handflator mot jeansen. Anna-Kristina balanserar skickligt på räcket. Stadigt står hon där på Västerbrons högsta punkt, nästan självlysande i sin röda anorak. Hon har valt ut den med omsorg i en secondhandaffär vid Hötorget. Den ger henne ingen chans att ta ett steg tillbaka och försvinna in i Västerbrons grå betong. Att låta sig uppslukas av tapeter, husväggar och folkmassor är annars något hon är en mästare på. Om någon tog ett foto på en fest skulle hon säkert inte göra avtryck på bilden och ingen skulle efteråt minnas att hon varit där.

Nu vill hon inte tacka nej till livet längre. Hon har bestämt sig för att ta steget ut i det okända. Hon lyfter sakta armarna: tio, nio, åtta, sju …  Rädslan klämmer åt runt magen och tarmarna vrider sig i en högljudd protest. Instinktivt blundar hon och låter armarna sjunka ner längst sidorna igen. Innanför ögonlocken flimrar hela Anna-Kristinas torftiga tjugotreåriga liv förbi. Den första kärleken som hon inte vågat erkänna, kyssen hon avstod ifrån, alla lekar hon så gärna velat delta i som barn.

Hon tvingar sig att öppna ögonen och pressar sig till att låta blicken nå den isblå vattenytan där nere i djupet. Det ser kallt ut, hon borde ha valt en annan årstid. Vattentemperaturen har väl knappast nått över tio strecket. Rädslan får urinen att vilja lämna kroppen. Hon kommer inte att kunna hålla emot länge till. Känslan av skam och förnedring inför denna svaghet har hon burit med sig sedan den julavslutning i första klass, då hon inte vågat be om lov att få gå på toaletten utan samlat all sin styrka för att hålla emot. De hade stått i ring på golvet, avslutningsfina i röda julklänningar och lackskor och sjungit Härlig är jorden. Anna-Kristina gav aldrig ett ljud ifrån sig när de sjöng i skolan, rörde bara på läpparna så att ingen skulle upptäcka att hon inte sjöng med. Den gången var inte ens läpparnas tysta sång aktuell, det gällde bara att klara sig igenom psalmen utan att kissa på sig. Och hon skulle ha klarat det om hon inte tappat koncentrationen och som de andra lyft armarna i den sista strofen, ”… gå vi till paradis med sång”.  Den varma urinen rann längs benen, fyllde de svarta lackskorna, fortsatte över skokanten och bildade en liten sjö runt henne.

Minnet svider lika mycket idag och får henne att bestämt lyfta armarna igen. Tio, nio, åtta … hon tittar rakt framför sig, precis så som hon planerat, … tre, två, ett! Hon kastar sig som en fallskärmshoppare rakt ut från bron. Tankarna trasslas sönder av vinden och ögonen förblindas av tårar. Men hon behöver varken tankar eller syn, tyngdlagarna har tagit över kontrollen. Den varma urinen känns plötsligt trygg, när den varmt sköljer över hennes rygg och mage.

Riddarfjärden kommer emot henne med våldsam fart, hon skulle nog inte ha ljugit om sin vikt. Vattenytan känns hård som en vägg när hon klyver den med huvudet och det isande vattnet får hennes kropp att domna. Så snärtar det till om vristerna och hon rycks upp ur vattnet som lyft av en mäktig hand. Känslan är obeskrivlig, magen fylls av luftbubblor som kommer ut i ett högljutt skratt när hon kastas i en vid båge genom luften. Anna-Kristina lever och skrattar, högt så att hela Stockholm vaknar. 

© Gunilla Christersson Vigert, 2023